Det är nu det börjar .. På riktigt

on

Jag visste att det skulle bli tufft och jag visste att det inte skulle vara lätt men… Man kan aldrig tänka sig hur det blir ändå. Denna mening skulle kunna vara en början på ett inlägg om loppet Ironman som jag lyckades genomföra i lördags men det skulle även kunna vara en början på hur vårt liv ser ut i den renovering som vi lever i. Vet ej vad jag ska börja med, lördagens kamp i Kalmar eller den kamp vi lever i just nu med 3-8 hantverkare i huset varje dag utan el i alla rum eller någonstans att diska eller torka kläder mm. Vill verkligen dela med mig av båda men måste kanske inse att tiden inte räcker till att skiva båda inlägg just nu.

Vi börjar med lördagen:

Lars har delat med sig av mina tankar men jag har några detaljer jag vill förtydliga; utan Lars vid min sida på simningen hade jag nog inte klarat det? Han fanns bakom mig hela resan på 3,8 km. Jag kände hans hand i min vänstra fot ganska ofta, något som irriterade mig i början men som gjorde mig lugn efter ett tag. När vi hade simmat någon kilometer så kom en våg, du vet en sådan där våg som många surfare längtar att ta. Men när man simmar och är omgiven av ca 25 personer samt att du själv besitter en rädsla/oro/manisk panik över just vatten så blir det ingen bra kombo. Jag hör då Lars skrika: ” var beredd Tina för nu blir det tufft” efter det kommer en våg från vänster som tar med mig och puttar in mig i en medtävlande och jag ser en annan kastas in i en av bojarna man skulle runda. Jag kommer under vattnet och får ingen luft eftersom jag är under vattnet när jag egentligen skulle andas in. Jag känner hur jag trampar vatten och blir stel, det blev några fler turer och jag tror ni förstår att det tog flera 100 meter att bli lugn och hitta rytmen igen. Hade inte Lars funnits nära mig och förvarnat mig samt stöttat mig efter det så vet jag inte hur mina tankar hade gått. Tack mitt hjärta ❤

Att jobba mentalt under en sådan här lång dag krävdes och jag behövde dela upp cyklingen i 4 etapper. 4,5 mil fick ta Max 2 timmar något som blev mer greppbart för mig. Jag klarade att följa denna plan även om det var segt och trist under min sista etapp, då ville kroppen bara byta aktivitet 🙂 under cyklingen blev jag omåkt av många racer-åkare på riktiga mostercyklar. Det kändes nästan lite komiskt där jag satt på min racer. Två ekipage fastnade dock på mitt minne och det var två tjejer som körde om mig 3 gånger, ja ni läste rätt. Med hjälp av nummerlappen så fick jag deras namn Jeanette och Lena. Enormt starka tjejer men som av olika anledningar fick stanna vid olika stationer och där cyklade jag förbi men sedan tack vare deras styrka susade de förbi mig en stund senare. Lena träffade jag när jag växlade mellan cykel och löpning och då berättade jag för henne om hur stark hon måste vara och fick då veta att hon hade fått ett migränanfall efter några kilometer och sedan hade hon blivit tvungen att stanna på alla sjukvårdsplatser för att få hjälp och mediciner. Hon skulle prova att börja springa men var osäker om det skulle gå ( vilken krigare) – vet ej hur det gick, men ska se om jag kan hitta henne i resultatlistan. Den andra tjejen som åkte om mig var Jeanette som pga sin svåra reumatism fick stanna vid langningsstationerna för att få mer dricka eftersom hon inte kunde ta emot drickan i farten. Detta gjorde att jag åkte om henne vid langningsstationerna och sedan susade hon förbi mig igen. Jeanette kom jag ikapp vid löpningen och då sprang vi ihop en hel del under varv 2 samt hela varv 3. J var där på nåder. Hennes läkare hade gett henne ordern att inte anstränga sig pga att hennes levervärdena var dåliga = hon fick inte gå upp i puls. Så jag på mina stappliga ben med svårigheter att få i mig vätska och energi pga att jag var mer än lovligt stinn av all energi man tryckt i sig under dagen och J på oförskämt pigga ben men som inte fick få hög puls rörde vi oss fram bland Kalmars gator. Ytterligare en tjej var med oss som även hon behövde varva löpning med promenad. Alltså vilket dreamteam vi var, glada, trötta, ömma men ändå starka nog att räkna ut att vi hade möjlighet att gå så mycket som vi ändå gjorde för vi hade alla målet att komma in under 16 timmar och inget annat. Vi sprang dem sista 2 kilometrarna kanske inte för att vi orkade utan snarare för att publikens ord och applåder drog oss fram. Heroes hour som sista timmen heter var magisk, att vi ”hjältar” som kämpat i nästan 16 timmar får en extra Support av något som kändes som hela Kalmar var galet. Jag hade gåshud, jag log längs med den smala stig man sprang mellan kafébord och läktare. Jag gav high-five till glada människor som hurrade för mig och tårarna fanns bakom mina ögonlock under hela upploppet (jag skulle klara det, min kropp skulle klara det, utan smärta i vare sig knä eller mage, alltså jag var mållös) under hela mitt marathon hade jag sprungit med två nya ben för mig, ett par ben jag aldrig träffat tidigare (stumma och utan varken studs eller styrka) väl på röda mattan 25 meter från mål hörde jag orden ”Christina you are an Ironman” från den berömde speakern Paul sedan fick jag ögonkontakt med den andre speakern som tittade mig i ögonen och upprepade något som jag inte riktigt minns men jag stannade upp och lyssnade och sedan tillsammans  hoppade vi i luften och jag jublade, sträckte upp armarna och sprang in i mål!! Vilken känsla…. Jag var där och då en Ironman.

Efter det kramade jag Jeanette som hjälpt mig hela sista varvet, jag hittade Lars som redan varit i mål ett bra tag. Vilken glädje vi visade varandra. Jag fick en egen guide efter målgång som såg till att jag mådde bra, hittade mina saker och berättade vart allt fanns från bad, massage, mat, dusch etc – världsklass. Jag och Jeanette åt lite mat, vattenmelon och pratade med andra som gjort samma resa som vi. Jag kan fortfarande inte förstå detta men jag lovar att även om jag klarade detta med den grundfysik som jag besitter så ska jag aldrig mer göra en sådan här fysisk utmaning utan större mängdträning för jag vill kunna njuta ännu mer av en sådan här grej. Om jag ska göra det igen??? Ja kanske men verkligen inte nästa år för just nu lockar andra saker och att hoppa på något nu känns för min del inte helt genomtänkt. Jag har drömt om lördagen den 20 augusti i ett år (2015)sedan jag bestämde mig för att anmäla mig och nu ska jag njuta av att jag fixade det utan att få ”afterracedepression”. För det ska inte en Ironwoman ha 🙂

Tusen tack för alla varma och vackra ord jag och Lars fått under dessa dagar. Tack, det är nästan galet hur tacksam jag känner mig och även lyckligt lottad att just jag föddes i denna kropp som ofta ger mig onödigt tuffa utmaningar men som när det verkligen hettade till kunde styra mig över dessa gränser – tack!

Lars tog kort på mig efter målgång
Jag och Jeanette, vilka järnkvinnor

En kommentar Lägg till

  1. Ragnhild skriver:

    Det gjorde du bra!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s