Det där borde inte gå!

När barnen läst på en läxa eller läst på inför ett prov så där bra så att de verkligen fått in kunskapen i huvudet brukar jag be dem känna efter känslan. Alltså känslan de har när de vaknar på morgonen och när de går till skolan. Ni vet känslan av att vara trygg i det man gör, känslan som gör att inget kan komma i vägen. Exakt den känslan hade inte Tina och jag igår när vi skulle starta i Kalmar. Precis tvärt om faktiskt. Våra förberedelser har varit allt utom optimala. Helt självförvållat förvisso. Som exempel kan nämnas att Tina sprungit ungefär 15 km de senaste 3 månaderna på grund av löparknä och stora problem med magen. Jag tränade mitt senaste pass på cykeln för över en månad sedan och har på grund av strul med en axel inte tränat simning över huvud taget den här säsongen. Jag skriver inte det här för att på något vis förespråka att inte förbereda sig, det vet alla ni som känner oss. Jag kan till och med sträcka mig så långt att jag avråder er alla som tänkt göra en utmaning utan att kunna förbereda er på bästa sätt. Men som jag skrev i tidigare inlägg valde vi ändå att starta med de förutsättningarna vi nu hade. Vi hade också en plan som utgick från just det.
Väl framme i Kalmar påmindes vi genast av det härliga med den staden och detta arrangemang. Känslan är att alla i bygden sluter upp för att göra festen till just den fest det är. Alla pratar med oss som ska delta, restauranger och butiker utstrålar Ironman lång väg. Vi valde dessutom att bo på det hotell som ligger endast 50 meter från mållinjen, vilket gör att allt och alla på hotellet andas just Ironman. Vi hämtade våra startpaket, packade växlingspåsar och lokaliserade oss så bra som vi kunde. I takt med att vi såg vältränade utövare i funktionskläder överallt steg pulsen betänkligt på oss båda, vad gör vi här? Hade vi inte haft varandra i det här läget hade vi nog slängt in handduken redan nu. Vi la oss tidigt för att sova på fredag kväll, dock utan större framgång. Det blev tämligen dålig sömn för oss båda.
Klockan ringde 04.30 på lördag morgon. Vi gick ner i matsalen och åt frukost. Det tog emot. Vi var båda riktigt nervösa vid det här laget. Vidare till växlingsområdet för att sätta på vattenflaskor på cyklarna, kolla däck och lite andra små saker fixades. Därefter vidare till startområdet. Vi kom fram till startområdet exakt klockan 06.00, precis enligt den plan vi nu hade. Vi tittade ut över Kalmarsund och kunde konstatera att havet låg lugnt och stilla, tack och lov. Temperaturen i luften kändes optimal för en lång dag ute. De yttre omständigheterna var nu optimala för Tina att starta i sin allra första triathlontävling någonsin. Jo det är sant, det var första gången någonsin hon stod på startlinjen i ett triathlonlopp, inte heller det är att rekommendera, att börja med en Ironman.
Vi krängde på oss våra våtdräkter utanpå cykel-/triathlonkläder och ställde oss i en startgrupp som kändes relevant för oss, den för simmare som räknade med att vara i mål efter 1 timme och 45 minuter. Proffsklassen startade 06.45 och Tina och jag kom i vattnet 07.13, då startade vår tidtagning och vårt mål var nu att vara vid målgången senast 23.13, 16 timmar senare alltså. Väl i vattnet var känslan att det var en temperatur som närmast går att likna vid dricksvatten, jisses så kallt! Min plan var nu att ligga tätt bakom Tina hela vägen. Inte minst för att finnas till hands om hon behövde det, hennes vattenskräck är inte att leka med. Vi bröstsimmade båda två. Tina för att hon inte känner att hon behärskar frisim och jag för att axeln inte klarar mer än 3-4 tag med crawl. Lugnt och fint simmade vi nu på. Ingen koll på klockan, vi sa att vi simmar i det tempot vi gör och sedan får vi ta det därifrån. Efter 1 timme och 43 minuter var vi framme. Riktigt nöjda får vi säga! Vi gav varandra en puss, önskade lycka till och påbörjade sedan en varsin resa, var för sig.
Här nedan kommer en skildring av båda våra lopp från och med cyklingen. Lars lopp skrivet av mig själv och Tinas utifrån vad hon berättat för mig, förhoppningsvis kommer hennes egna ord inom några dagar. För Tinas del började cyklingen med en av de saker hon sett fram emot mest, nämligen passagen över Ölandsbron, en upplevelse hon gillade skarpt, hon hann visst med att se en säl i vattnet också. För övrigt hade vi båda en ganska liknande upplevelse. Det gick tungt. För min del gick det bra fram till ca: 40 km, alltså med 140 km kvar att avverka. Sedan började en mental kamp. En kamp som tydligen var ganska lika för Tina. För er som inte varit på Öland kan jag tala om att det är platt och ganska enformigt på sina ställen. Efter 120 km var vi tillbaka på fastlandet och gav oss ut på de sista 6 milen. Mycket av min energi låg nu, och även resten av dagen skulle det visa sig, på att fundera på hur det gick för Tina. Det blev helt uppenbart för mig att det var väldigt mycket viktigare för mig att hon skulle få lyckas än att jag själv skulle nå mållinjen inom utsatt tid. Väl tillbaka på fastlandet kom en annan tung uppenbarelse för mig, nämligen den att många atleter redan påbörjat sin löpning medan jag skulle ut på ytterligare 60 km cykling, shit! Och hur gick det för Tina, håller hon planen? Nu med facit i hand vet jag att hon hade en upplevelse som var raka motsatsen, hon fick energi av att se de som redan var ute på sin Marathon. Hur som helst, vi kom båda fram inom den tidsram som vi satt, jag med 70 minuter till godo och Tina med 29 minuter till godo.
Dags för löpning, 42 km på en trevarvs bana. Massor av folk längs stora delar av banan, dels inne i de centrala delarna av Kalmar men också i de olika bostadsområden som banan gick genom. Människor i trädgårdar med stora och små musikanläggningar, kräftskivor, grillfester och mycket annat, alla med ett leende och massor av hejarop. En rolig detalj med loppet var att vi alla hade förnamnen på nummerlappen vilket gjorde att många hejarop var med sitt namn (I Kalmar läses uppenbarligen Lars som Lasse). Ett fantastiskt sätt att få energi på. Annars ska jag villigt erkänna att jag var mycket orolig för det här momentet innan loppet startade. Det var länge sedan jag hade ett riktigt långpass löpning. Jag började i ett skapligt tempo på ganska stumma ben, kom sedan snabbt in i ett tempo som kändes helt ok. När jag sprungit 8 km fick jag en känsla av att jag skulle klara detta. Det skulle i alla fall riktigt mycket till om jag skulle tappa de 70 minuter som jag låg före planen, ett lugn infann sig och nu var mitt enda orosmoment hur det gick för Tina. Efter ca 12 km löpning kom så en passage där banan gör att man möter en del löpare, och där kom Tina. Yes! Jag räknade snabbt ut att hon måste ligga en bra bit före planen, ett lugn infann sig. Hon sa sig vara lite sliten men att det kändes ok. Vi lunkade några kilometer till innan vi möttes igen, den här gången verkade hon mer tveksam. Känslan jag fick i magen var inte bra, skulle hon avbryta? Nu märktes det ännu mer i mig hur viktigt det var för mig att hon skulle få lyckas med detta. Vid varvningen inne i centrala Kalmar var jag nu livrädd att hon skulle stå ombytt och heja på mig istället. Jag lufsade på i maklig takt, medveten om att det skulle gå bra, men helt utan en aning om vad min sluttid faktiskt skulle kunna vara. Efter 13 timmar och 54 minuter fick jag så passera mållinjen påhejad av tusentals personer. Känslan att springa in på röda mattan i Kalmar är svårslagen för en motionär. Tydligen är Ironman Kalmar en av världens häftigaste Ironmantävlingar tack vare den häftiga publiken.Väl i mål skyndade jag mig genom målområdet och upp till hotellrummet. Slog på datorn och klickade fram Tina i resultatlistan. Hon hade just passerat 35,5 km på löpningen, jag tittade på klockan och ropade JAAAAAA, rakt ut i min ensamhet. Nu skulle inget kunna stoppa henne. Jag gick tillbaka till målområdet där det snart var dags för den så berömda ”heroes hour”, alltså den timme då de riktiga hjältarna kommer i mål efter närmare 16 timmars tuff ansträngning, den här gången skulle en av dem vara Tina, wow! Tinas tidtagning visade 15:26 när speakern ropade hennes namn. Sällan har jag känt mig så upprymd av någon annans prestation. Lättnad, glädje och ett stort mått av beundran var några av de känslor som strömmade genom kroppen på mig. Resten av kvällen gick sedan åt till att plocka ihop utrustning, äta godis och bara njuta med varandra. Hur Tina upplevde målgången låter jag vara tills hennes version kommer här på bloggen.
Vi klarade vårt mål, trots att resan dit inte alls varit vad den borde. För min del är sanningen den att rent tidsmässigt så var det betydligt närmare att jag skulle ha vunnit Ironman i Kalmar 2013 än att jag skulle ha slagit min tid från då i år. Det bästa med det är att man ser vad förberedelser kan göra. Under söndagen har vi varit riktigt stela i våra kroppar men utan några som helst skadekänningar. Tina klarade sig helt från känningar i vare sig knä eller mage vilket närmast kan beskrivas som ett under. Vi kommer att göra det igen någonstans i världen, enligt Tina dock inte under 2017. Det vi däremot har lovat varandra är att aldrig mer göra det utan förberedelser. Det är också vårt råd till dig, var inte dum i huvudet, det är allt utom häftigt att göra saker som denna utan att förbereda sig. Det är ju det som egentligen är hela grejen. Samtidigt är vi väldigt nöjda med att veta att vi med den livsstil vi numer har veta att vi har en grundfysik som faktiskt håller för en hel del.
Slutligen kan jag inte låta bli att imponeras av Tinas svit från juli förra året:
En alpmara, en tjejklassiker, en Svensk Klassiker och en Ironman.
Tack för nu.

IMG_2326
Nöjda efter en dags hårt arbete

En kommentar Lägg till

  1. Marie skriver:

    Sjukt bra kämpat båda två! Imponerande och helt tokigt 😊

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s